48 st stridsvagn m/37 AH-IV-S byggdes i Sverige av den tjeckoslovakiska firman Ceskomoravska Kolben Danek (CKD) vid Jugner i Oskarshamn. Samtliga var levererade i maj 1939. Försvarsbeslutet 1936 angav att Krigsmakten skulle förstärkas m h t bl a Tysklands upprustning. Det dåvarande regementet med stridsvagnsutbildning I 2 Kungl Göta Livgarde förlagt i Stockholm skulle läggas ner 1 oktober 1939 (så gjordes också, en månad efter VK 2 hade brutit ut!!) och stridsvagnarna fördelas på I 9 Kungl Skaraborgs regemente med 1/3 och I 10 Kungl Södermanlands regemente med 2/3. Förbanden skulle kallas kombinerade regementen och vara organiserade med stridsvagnsbataljon(er) och pvbataljon(er). Det befintliga beståndet av stridsvagnar var vid beslutets fattande c:a 10 st av blandade modeller och med undantag av 3 st strv m/31 helt omoderna. För att få underlag för anskaffning åkte en delegation runt till olika firmor utomlands och efter diverse prov och offerter beslutades att genomföra inköp av en tjeckisk stridsvagn, AH-IV-S, som skulle tillverkas i Sverige med svenska underleverantörer. Priset var lågt och viktigt för att få många stridsvagnar och bl a kunna genomföra övningar i bataljon. Som tung stridsvagn inköptes från Landsverk strv m/38 . En vagn levererades färdig från CKD i Prag, den var dock försedd med stålplåt i stället för pansar. Den återsändes senare till CKD, som använde den i provverksamhet. Modellen blev efter svenska önskemål något ändrad från originalet, bl a blev vagnen förlängd 200 mm och en Volvomotor inmonterades i stället för den ursprungliga tjeckiska, svenska kulsprutor m/36 för stridsvagn, den ena med höger och den andra vänstermatning (luftkyld, ej att förväxla med den vattenkylda m/36) och radioutrustning. 46 st beställdes och tillverkades vid Jungner i Oskarshamn. CKD gjorde på eget initiativ ytterligare två vagnar som 16/5 1938 erbjöds svenska staten för totalt 84.480. Budet accepterades så hela antalet blev totalt 48 st.

Bild från beredskapen under kriget

En nyhet på denna vagn var förvalsväxellåda med planetväxlar, en föregångare till automatlåda, där man själv väljer växel, men inget händer förrän föraren trampar ner kopplingspedalen. Det gjorde att växling skedde snabbt och smidigt, inget kuggraspande. Mycket av det som idag är naturligt i en stridsvagn saknas, t ex glasperiskop för utblick, utan här är det syftspringor som gäller. Dessa måste naturligtvis stängas vid beskjutning då annars smält bly stänker in i vagnen, vilket resulterar i att man inget ser ut vid körning. Förbindelsen mellan vagnchef och förare var talrör, enkelt och praktiskt, senare även 3 olikfärgade lampor som föraren fick signal om vad som skulle göras genom en eller flera kombinationer. Alla som ser vagnen uppfattar den som liten och det är den även invändigt. Men man bör ta i beaktande att tidigare togs särskilt småvuxna ut till strvtjänst, gärna under 1,60 i längd, så problemet var kanske inte så stort. Vagnen har varit mycket driftsduglig och klarat av långa sträckor. Under finska vinterkrigets början var det återinkallade Göta livgardes personal uppe vid gränsen till Finland. Järnvägen gick då inte så långt utan det var marscher på åtskilliga mil i vinterkylan för att inta rätt gruppering.

Vid mobilisering 1940 skulle 3.kompaniet I 9 (senare P 4), förlagt i närheten av Vårgårda, gå med tåg till norska gränsen norr Arvika för att vara armékårens reserv vid gränsen. Den som beställde hade tydligen inte klart för sig att det var stridsvagnar i förbandet, utan beställde som om det varit ett vanligt skyttekompani, vanliga godsfinkor på vilkas sidor det stod lastar 40 man eller 8 hästar. Man lyckades klämma in alla stridsvagn m/37 utom en i godsfinkorna till SJ-personalens stora förtvivlan. Den återstående gick för egen maskin med tillstånd av armékårchefen, på en dag upp till Arvika.

Stridsvagnskompani av 1939 års modell på Järvafältet, längst bort i vänstra kolonnen de "tunga" strv m/38, övriga plutoner med strv m/37

Det var denna vagn som lade grunden till pansartrupperna, och var kvar i tjänst fram till 1953 då den slutligen utgick ur krigsorganisationen. Från 1943 hade den varit placerad på P 1 G, Göta pansarlivgardes kompani på Gotland med uppgift att framför allt sättas in mot fallskärmslandsatt trupp. Eftersom vagnen är snabb, 60 km/tim, bör den varit bra för den uppgiften. På den tiden fanns inga större möjligheter att landsätta tung materiel med fallskärm, bara med glidplan. Kroppsskydd saknades hos soldaterna. Inte heller närpvvapen förekom i någon större utsträckning. Ett antal vagnar användes en tid på de förband som hade strv m/41 som körövningsvagn eftersom både växellåda och styrsystem hos "storebror" strv m/41 är identiska och då behövde man inte slita på den nya vagnen för det blir alltid skador när nya soldater skall lära sig köra. Körkort var definitivt inte var mans egendom på den tiden. Åtminstone 4 st kördugliga vagnar finns kvar vid några förband och 4-5 som monument och på museum. En vagn, nr 157 har under sensommaren 2006 levererats till ett tjeckiskt museum som skall göra den körbar.