Tgbil m/42 SKPF 69421
När pansartrupperna 1942 blev ett självständigt truppslag och med sina brigader skulle uppträda på slagfältet som en anfallande styrka i stället för som tidigare framför allt gå som rörligt artilleri för närunderstöd till infanteriet uppstod problemet med att det behövdes transportmedel till pansarskyttedelarna. Cykel var för långsamt och oskyddat under transporten fram till stridsområdet. Tidigare hade ofta följeinfanteriet åkt bakpansar, men det var inte särskilt bekvämt och slet på soldaterna vid längre förflyttningar, och inte bra under strid, de var helt oskyddade om man undantar det eldlä som tornet på stridsvagnen bildade.
Det som togs fram då var den närmast outslitliga KP-bilen som ofta av truppen fick namnet "Likkistan" beroende på sin form. Volvo byggde 200 st och Scania 300 st. De fick beteckning Tgbil m/42 VKP resp SKP, beroende på vem som tillverkat den, V står för Volvo och S för Scania-Vabis. Leveranserna skedde från 1944 och framåt. Det var en ordinarie 3 tons terränglastbil med 4-hjulsdrift som kläddes på med pansarplåt i olika tjocklekar varierande mellan
8 – 20 mm, det tjockaste i fronten. Utvändigt var de mycket lika, det som gick att skilja åt var att Scanias version var försedd med ett nockspel på vänster sida som gjorde att den gick att bärga framåt eller bakåt, medan Volvo hade på höger sida en fast vinsch som endast medgav bärgning framåt.
De olika regementena var utrustade så långt det gick ur underhållssynpunkt med samma biltyp. P 1- P 2 hade Volvo, P 3 - P 4 var utrustad med Scanias bil. På I 18 fanns också ett antal KP tillhörande P 1 G. Efter 1947 blev också de olika pansarinfanteriregementena I 1, I 7 och I 15 tilldelat KP-bilen.
Pansarplåten levererades av Bofors till Volvo och av Avesta till Scania. Den var mycket hård och svetsning av tunn pansarplåt var inte så vanligt på början av 40-talet, så det hände att färdigsvetsade karosser på fabriksgården small till och släppte i svetsfogarna. Det hände också att färdiga bilar sprack i plåten. För att komma förbi detta byggdes stora ugnar där hela karossen värmdes upp och på så sätt togs spänningarna bort.
Personalutrymmet var öppet och kunde täckas av en presenning vid dålig väderlek. Därifrån gick att skjuta med handvapen rakt bakåt och åt sidorna genom fyra små luckor, utan att visa sig över kanten. Samma var fallet med dörrarna till förar- och passagerarplatsen. Framför dessa gick dessutom att fälla ner två stora "ögonlock" om man blev utsatt för beskjutning, nackdelen var att det inte gick att se något framåt när dessa var nerfällda. Avsittning av truppen skedde oftast över kanten, men det fanns en bakdörr och två små sidoluckor framför bakhjulen.
Under beredskapsåren och ytterligare några år körde man med ersättningsbränsle, motyl 85, dvs 85 % metanol och 15 % bensin. Det gick inte att starta på denna blandning, utan i en liten tank om ca 5 liter fanns ren bensin och därifrån pumpades för hand bensin in i insugningsröret för att underlätta starten. På grenröret fanns ett spjäll som skulle ställas om för att värma upp insugningsröret mera än vid körning på ren bensin. Dessutom skulle större munstycken monteras i förgasaren eftersom spritblandningen har sämre värmevärde.
Det krävde sin man att köra den i terräng, inget styr- eller bromsservo, osynkroniserad växellåda, dålig sikt och relativt smala högtrycksdäck med tvillingmontage baktill, gjorde att terrängframkomligheten var begränsad till platser med gott underlag. Det fanns också möjlighet att lägga på kedjor på alla hjul och då blev framkomligheten riktigt hyfsad om inte marken var för mjuk.
För att förbättra skyddet för bilen infördes på både Volvo och Scania en vattenkyld dubbel lvksp m/36 i mitten på 50-talet och beteckningen blev därefter VKPF resp SKPF. I samband med att lvkspstativ införs ökas tjänstevikten med 500 kg, och lastförmågan minskas med lika mycket.
