Stridsvagn 81, 101, 102, 104, 105 och bgbv 81

Samtliga bilder denna sida;   Från SPHF (Svensk PansarHistorisk Förening) samling resp Pansarmuseet.

Samtlig text denna sida : Per-Åke Kronbladh

 

Namnet Centurion kommer av beteckning på romersk härförare med befäl över c:a 100 man. (Jfr romerska siffran C = 100).

Beteckningarna betyder 81 = den första stridsvagnen med 8 cm kanon, 101 den första med 10 cm osv.

AMX 13 provades något år i början på 50-talet. ÖB, generalen Swedlund ville inte ha den utan en strv med tjockare pansarplåt för att klara av hotet från taktiska atomvapen.


AMX 13 med svensk registrering 80308.

Försök tidigt 50-tal att köpa Centurion misslyckades. Tidigast 1958 kunde leverans utlovas och inriktningen var att köpa AMX. Engelska handelsbalansen med Sverige blev dock allt sämre och vi blev erbjudna att få köpa strv betydligt tidigare.


En av de först levererade, strv 81 80342, senare 102 och 104, se foto nedan.
Svensk flagga, 342 på tornsidor under tillbehörslådorna. Helt grön målning.

80 st strv 81 levererades 1953. Dessa skulle bemanna två pansarbrigader i Skåne. Vagnarna betecknades i England Centurion Mk III och kallades i flera år för strv C III innan beteckning strv 81 slog igenom. Ytterligare 160 st anlände 1955. Samtliga 240 hade som beväpning 8,4 cm kanon.


Tidig strv 81, den har ännu engelskt regnr 17BA51, senare 80386 och
blir efter ombeväpning strv 102 och slutligen ombyggd till strv 104.

Samtliga bytte beteckning till strv 102 under början av 60-talet i samband med ombeväpning till 10,5 cm kanon. Då infördes också Ra 421. Nästa namnbyte  som ägde rum i första delen av 80-talet blir strv 102 R, då laseravståndsmätare och kalkylator infördes.


 Strv 102 början -60 med Ra 421.

110 strv 101 levererades 1959-60. De ändrades till strv 101 R samtidigt som strv 102.


Strv 101 med Ra 400, Ra 121 och Ra 130.

De stora skillnaderna mellan strv 81 (102) och 101 är: alla instrument på 81 är i gallon, miles, pund/tum² och farenheitgrader men i strv 101 är det bytt till metriskt system. Laddaren har ett golv som följer med tornets rotation så han behöver inte som i den äldre springa med hela tiden. Det finns en lucka i vagnens vänstra sida vid laddarens plats för att lasta ammunition genom, och man slipper då att lyfta den genom takluckorna. Vidare har grpch en 2-delad lucka som kan föras upp i paraplyläge så att han har skydd över huvudet trots fri sikt över luckkanten. Det finns en bakre tank som gör att medförd bränslemängd har nästan fördubblats.

Något som inte syns men är en nackdel ur reservdelssynpunkt: Det är inte samma gängsystem på 81-102 som 101. Till 101 har Nato standardiserat ett amerikanskt system, vilket gör att bultar från 181-102 inte passar i 101eller tvärtom. Det är samma skillnad på bgbv 81 A och B.

Ur båda leveranserna av strv 102 togs 80 st som modifierades till strv 104 under 80-talets början. Utöver bytet till dieselmotor och automatlåda erhöll dessa samma ändringar på tornet med kalkylator och laseravståndsmätare som ingick i 101R-102R.

För att öka skyddet på samtliga typer infördes tilläggspansar i fronten och reaktivt pansar i front och på torn. Alla hann inte få detta monterat innan skrotning påbörjades.


Denna strv 104 80342 med tilläggspansar levererad hit 1953 är nu åter i England.


Strv 105, IRV t v om kanonen, nytt fjädringssystem mm.

Planerat var att strv 102 och 104 skulle modifieras till strv 105, troligen även strv 101 (106), men inköpen av Leopard strv 121 och 122 gjorde att detta inställdes. Att även bgbv 81 skulle förses med dieselmotor var planerat.

Vi ville inte ha den engelska strvradion så de svenska Ra 400, Ra 121 och Ra 130 inmonterades. Det var standard både i strv 81 och 101 tills byte till Ra 421 skedde 1962. Ett svenskt lokaltelefonsystem infördes också, som gjorde att alla i besättningen kunde prata med varandra.


Centurion ARV Mk II , bgbv 81A köptes in 1955, 13 st och ytterligare 3 st bgbv 81B 1960 i samband med strv 101 leveranser. Sista tillförseln var 19 st begagnade 81C från Schweiz 1988 och de var i tjänst tills de blev avlösta av Leobärgare Bgbv 120.

 



Bgbv 81C tillhörande museet.

Vid skjututbildning användes ett salongsgevär utanpå eldröret för skjutning mot miniatyrmål på 20 - 30 m avstånd. Samtliga skjutregler kunde övas till en minimal kostnad. På skjutfälten kunde man för att spara på den dyra stridsammunitionen skjuta med särskild övningsammunition med reducerad utgångshastighet eller med ett byte av eldrör skjuta 40 mm ammunition, med i stort sett samma ballistik upp till c:a 1000m

Vagnen har varit omtyckt av besättningarna som tjänstgjort på dem. Vagnen var rymlig och bekväm att färdas i, hade hyfsad värme och inte minst ett elektriskt kokärl som gick att värma vatten i till kaffe eller konservburkar i vattenbad. Det syntes direkt när kokkärlet var trasigt på besättningens humör!

För att leverera ström fanns en Morrismotor på 11,5 hkr, som var tvungen att vara igång vid t ex tornriktning. När dessa motorer tog slut ersattes de efterhand med Ford Escortmotor. I strv 104 fick huvudmotorn gå på förhöjd tomgång för att leverera ström, det fanns inget särskilt elverk.


Vintertid var ett problem, vagnens band var som slädmedar i sidled. 50 ton är inte vilken kälke som helst! För att förbättra fästet kunde vagnen förses med 2 brodd på var 8. platta. De stack ut 50 mm och gav ett bra fäste på is.

Den är i bensinversion mycket törstig, c:a 50 liter/mil på landsväg och flerdubbelt i terräng. För att förlänga körsträckan användes en enhjulig bränslekärra med 910 liter extra (200 Imp gallon), nästan dubbelt vad som gick i tankarna på strv 81. I terräng gällde det att se upp så att man inte backade över kärran i ett dike, den hängde med bra framåt men inte bakåt. Kärran fanns även till strv 101.


Normalt kunde vagnen passera över 1 m djupa vattendrag och med tätning av nedre kylluftutblåset 1,4 m. Strv 101 kunde direkt passera 1,4 m eftersom den bakre tanken gjorde att all kylluft blåste uppåt. Med tätning av motor- och förarluckor, kylluftutsläpp genom trummor och luftintag genom tornluckor var det möjligt att vada på 2,8 m djup, alltså till torntaket. Ev inläckande vatten togs om hand av en länspump. Att köra den i djupt vatten var inte svårare än på land, men föraren hade ingen sikt framåt utan fick gå helt på kommando från vagnchefen. Den styrde otroligt lätt för den hade lättat nära 20 ton.

 

På max vaddjup

 

 

Strv 102 R.
Det har förekommit i ett flertal fall att både far, son och även farfar utbildats med c:a 20 års mellanrum på Centurion, vilket kanske inte är så konstigt eftersom den blivit använd i nästan 50 år i Sverige. 

 


Vid längre förflyttningar skedde som regel transporten på järnväg. Om det inte fanns någon ändlastkaj byggdes en brygga. Körbana fanns för bränslekärran.

 


Färdig för avtransport, mellan banden styrvinklar för att vagnen inte skall glida i sidled. Vagnen fäst i längsled med fyra stycken wire. Järnvägsvagnen fanns i två utförande, med nedsänkt eller ovanligast, plant golv, som här.

 


Försök med 3 st SS 11 Rb 52 på strv 81, för att få ökad räckvidd vid pansarbekämpning

 


Försök med strv 81 som broläggare, vagnen mycket hög och tung. Vagnen kan lägga från sig broläggningsutrustningen och återgå i förbandet som vanlig strv.

 

Försök med skjutstrålkastare, 1000W, vitt eller IR-ljus


Några försök som inte blev mer av är bl a minvisp för att röja ytlagda minor, men minvält infördes.

 

Minvält på prototyp strv 104.

Försök med schaktblad av "rysk" typ för att föra undan minor från bottenpansaret

Försök med schaktblad på några vagnar.


 

På Gotlands Försvarsmuseum finns en strv 102 och en strv 104. Där finns också en körsimulator 102 med uppskuren motor och kraftöverföring.
Strv 102 var i bruk på Gotland 1968-1993,
Strv 104 fanns på ön 1993-2000.