Pansarbil m41.

Behovet av pansarbilar i Sverige var större än tillgången. Då exportstopp infördes på krigsmateriel utnyttjades tillfället och Sverige ”övertog” fem pansarbilar av modell L-180 som tillverkats vid AB Landsverk för Irlands räkning. Denna modell var tillsammans med föregångaren (modell L-181) redan före kriget en lyckosam exportprodukt och hade sålts till Danmark (2 st), Estland (1 st), Finland (1 st), Holland (26 st), Irland (8 st) och Litauen (6 st). Totalt kom 49 exemplar av Landsverks pansarbil L-181 och L-180 att tillverkas.

De holländska blev konfiskerade av tyskarna vid ockupationen 1940 och användes bl a av SS polistrupper för övervakning. Uppgifter finns att de sattes in vid östfronten och någon erövrades av ryska trupper och användes av dem.

Den första ordern på modell L-181 kom redan 1933 från Litauen, vilken följdes av en order ett par år senare från Holland. Efter ett studiebesök av Danmark då L-181 förevisades återkom de med en specifikation på ändringar; bland annat förlängdes och breddades chassiet och sidoplåtarnas lutning ändrades något så att fordonet blev rymligare. Den nya konstruktionen kom att benämnas L-180 och beställning lades i maj 1935. Treaxliga L-180 från Landsverk var en gedigen pansarbilskonstruktion. En motor på 160 hk från Büssing-Nag gav ekipaget en maxhastighet på landsväg om 75 km/h. Hjulen var helgjutna.

Framkomligheten vid sidan av vägen kunde ökas genom att lägga på ett så kallat ”terrängband” över bakhjulen på boggien (endast de två bakaxlarna var drivna). För bland annat detta ändamål medfördes en 4-tons domkraft. Dessa terrängband var lätta att montera och de användes vid körning på mjukt underlag, åkermark och sandiga stränder.

Det finns ingen svensk pansarbil m/41 kvar. Boggien till en vagn för att tarera betvågen vid Roma sockerbruk är det enda som finns kvar. Troligen slutade de sina dagar som mål på Tofta. Museets exemplar har återvänt från Irland i utbyte mot en KP-bil för de använde sådana i Kongo.

Pb m/41 på Gotland

Med arméorder 1943-10-01 (Ast/utr H 21:27) beslöts: "Befintliga fem st pb m/Irland överflyttas snarast till komp på Gotland".

I  VII. milbeforder H 9 1944-02-29 fastställs att bl a  42. pbkomp P 1 ingår i Gotlands krigsorganisation från 1944-04-01. Organisation enligt go H 975/1943. Depå i Tingstäde. P 3 är t v mobmyndighet (eftersom P 1 G ännu ej färdigorganiserats - men I 18 är förvaltande myndighet)

Under våren, sommaren och hösten 1944 är 42. pbkomp uppenbarligen i tjänst, organiserat på kompstab, stabstropp, pbplut, gevärsplut, tung pluton och komptross. (30 motorfordon, 146 man). Pbplut består av 4 pb. En pb kvar på depån. Kompanichef var Per Pelling (PA/major P Pelling, Tjelvarvägen 9, Visby)[1] 

1944-08-15 (VII. milo avd 1 a H.21:27) anmäler MB VII till CA att pb m/41 blivit hårt ansträngda under övningarna, bl a  har de påpressade gummiringarna blivit "starkt nedslitna. Reservdelar till denna typ av pansarbilar finns i ytterst ringa omfattning, bl a saknas reservhjul". Påpressning av nya gummiringar måste utföras vid Overmans fabrik i Sundbyberg, vilket krävde 2 mån/pb. MB VII anhåller om snabba åtgärder, främst reservhjul.

1944-12-01 anmäler KAFT fordonsbyrå (Dnr FB/H 4:194) till CA att pb m/41 trots kända nackdelar dock hade ansetts böra tas i bruk för Gotlands försvar. Eftersom de var byggda på tyska chassier fanns inga reservdelar i Sverige. Genom Landsverk hade dock kunnat anskaffas reservdelar á kr 57.000, vilka alla översänts till Gotlands tygverkstad. Att i Sverige tillverka reservdelar enbart för dessa pb skulle bli onormalt dyrt och borde inte ske annat än i den omfattning som var oundgängligen nödvändigt för att hålla fyra pb i bruk "så länge kriget varar". Den femte pb borde därför utnyttjas för att plocka reservdelar av. Samtliga fem pb är f n i "stridsdugligt skick". CA bör för MB VII framhålla vikten av att man "icke under fredsövningar eller för utbildning tager i bruk pb m/41 mera eller utsätter denna för hårdare prov än som är absolut nödvändigt".

1946-07-31 rapporterar I 18 att 3 pb m/41 är "körklara" medan 2 står i väntan på reparation (efter "normal förslitning").

Med arméorder 1951-05-26 (Ast/O H 67:30) beslöts att 42. pbkomp skulle utgå före 1951-12-31 samt ersättas med 7. pbplut, vilken skulle ingå i VII. milbefstaben. Denna plut har aldrig inkallats. Begränsad utbildning i pbtjänst påbörjades vid P 1 G i juni 1949, men avbröts efter någon månad sedan MB VII beslutat att ersatta pb m/41 med strv m/37 i början på 1950-talet.

Efter sommaren 1949 har inga pb m/41 varit i tjänst. De torde ha försvunnit ur mobförråden senast 1955.

Anm  En pbskv ur K 3 (2 pb m/31 + 2 pb m/40) hade varit i tjänst på Gotland sommaren 1941.

1943-04-01 organiserades "Strvplut G" (15 strv m/37 ur P 3), vilken 1944-04-01 omorganiserades till 41. strvkomp P 1 (t v moborg P 3)

På sensommaren 1944 överfördes 4. tstrvkomp (18 st strv m/42 TH) från P 3. De tillfördes P 1 G i november 1944. Redan 1946 utbyttes dessa vagnar mot strv m/41. (Fram till sensommaren 1944 var alltså 42. pbkomp det enda kanonförsedda pansarförbandet på Gotland)

[1] Intervju med denne 1984-05-29 klarlägger att 42. pbkomp var i tjänst 1944-04-01--09-30. Dess vpl, som gjort 1. tjg vid P 3, fullgjorde den obligatoriska 6-månadersberedskapen. Komp var utsett till "lufttruppberedskap" med i regel 45 min marschberedskap, huvudsaklig gruppering i Tingstäde. I stabstroppen ingick en mcgrp (spaning), en pionjärgrp och en pvlvgrp (en st 20 mm pvlvkan). Alla komp motorfordon var bensindrivna, vilket noterades med stolthet vid en tidpunkt då gengasdrift var regel.

Texten uppdaterad
2024-04-29