Militära MC
Krigsutbrottet 1939 innebar att beredskapsförband utplacerades längs landets gränser. Detta ställde stora krav på transporter av personal och förnödenheter. Krigsmaktens egna fordon räckte inte på långa vägar, utan man inmönstrade stora delar av den civila fordonsparken, däribland de motorcyklar som man ansåg lämpade för fältbruk. Hösten 1939 inköptes från Tyskland 600 DKW-motorcyklar (NZ-500), varav de första 80 gick till Svenska Frivilligkåren i det Finska vinterkriget.
Tyska motorcykelförband med sidovagn och lätt kulspruta visade sig ha stor betydelse för ”blixtkrigets” framgångar i början av andra världskriget. Över 70.000 tunga sidvagnsmotorcyklar producerades av BMW och Zündapp. De allierade använde främst solomotorcyklar för ordonnans- och trafiktjänst. Harley-Davidsson producerade över 90.000 maskiner och britterna bidrog med 425.000 cyklar från främst BSA, Norton och Matchless.
En omfattande utbildning av motorcykelförare startade i FMCK:s (Frivilliga MotorCykelKåren) regi. Avspärrningen gjorde bristen på reservdelar till den brokiga samling inmönstrade mc akut, och beslut togs att tillverka en egen tung motorcykel inom landet. Försvaret skickade en beställning till Husqvarna. De var dock överhopade med jobb och kunde inte ta ordern. Den kom att delas så att Monark tillverkade ramen och Albin Motor i Kristinehamn tillverkade motor och en växellåda med tre växlar.
Resultatet blev motorcykeln Monark-Albin m/42, i militära sammanhang även känd som Svensk armémotorcykel m/42, i dagligt tal ”Kron-Albin”. Den tillverkades i två utföranden.
Den första hade en sidventilmotor på 15,1 hk, kallad 500 m/42 SV. Den tillverkades i 300 exemplar under 1942. Under 1943 kom den andra versionen i hela 3000 exemplar, med toppventilmotor på 19,6 hk, kallad 501 m/42 TV. Det var en robust och tung motorcykel med en vikt omkring 250 kilo. Motorn var på 500 cm3. Efter kriget sattes ytterligare ett antal ihop av överblivna reservdelar. ”Kron-Albin” blev svenska försvarets första standardiserade motorcykel. Vid krigsslutet fanns ett stort överskott.
En del skänktes till ”polistrupperna” som Sverige i hemlighet utbildat till Danmark och Norge under krigsåren. En del kom att nyttjas av FMCK, och resten såldes på civila marknaden. Tiden mellan 1957 och 1970 kännetecknades av en svag civil marknad för motorcyklar, och upphörde i princip under första delen av 1960-talet. En ny motorcykel för försvaret beställdes från Husqvarna 1968. 1000 motorcyklar köptes, dessa fick benämningen Mc 256. Motorcykelmodellen togs fram speciellt för det svenska försvaret. Mc 256 såldes ut från försvaret i början av 1980-talet. Orsaken till den tidiga utfasningen var dyra reservdelar och en därmed hög kostnad för att hålla systemet i verksamheten. De dyra reservdelarna kom sig av att endast 1000 motorcyklar producerades till det svenska försvaret, ingen försäljning i övrigt förekom av modellen.
Sannolikheten att den inryckande skulle ha mc-körkort blev allt mindre. Krigsmakten tvingades att utveckla en ny generation av svenska militärmotorcyklar, enkelt konstruerade och som gick snabbt att lära sig köra. Tre företag, Monark, Husqvarna och Hägglunds utvecklade det som skulle bli den militära Mc 258 med leveransstart 1980. Hägglunds hoppade av och överlät kontraktet till Husqvarna som 1980 började leverera sin mc 258. Det producerades 3000 st. Motorn var en tvåtaktare på 250 kubik och med fyrväxlad automatlåda.
Det skulle föra allt för långt att här redovisa alla modeller och försöksmodeller genom åren. För den intresserade rekommenderas boken ”100 år av militära motorcyklar i Sverige” (Björn Weissmann) ur vilket huvuddelen av ovanstående är hämtat.
Gotlands Försvarsmuseum har (2021) följande mc utställda:
- Två ex av Svensk armémotorcykel m/42 (Kron-Albin)
- Mc 253 (tvåcyl Monark/ILO, 250ccm, förlaga civila Blue Arrow))
- Mc 355A (Monark Jawa, tvåcyl 350 ccm, twin, parallelltändning)
- Mc 256 A (1-cyl Husqvarna, 245 ccm)
