SKP m/42

Vårt mest långlivade pansrade persontransportfordon

KP-bilen.

När pansartrupperna 1942 blev ett självständigt truppslag och med sina brigader skulle uppträda på slagfältet som en anfallande styrka i stället för som tidigare framför allt gå som rörligt artilleri för närunderstöd till infanteriet uppstod problemet med att det behövdes transportmedel till pansarskyttedelarna. Cykel var för långsamt och oskyddat under transporten fram till stridsområdet. Tidigare hade ofta följeinfanteriet åkt bakpansar, men det var inte särskilt bekvämt och slet på soldaterna vid längre förflyttningar, och inte bra under strid, de var helt oskyddade om man undantar det eldlä som tornet på stridsvagnen bildade.

Det som togs fram då var den närmast outslitliga KP-bilen som ofta av truppen fick namnet ”likkistan” beroende på sin form. Volvo byggde 200 st och Scania 300 st. De fick beteckning Tgbil m/42 VKP resp SKP, beroende på vem som tillverkat den, V står för Volvo och S för Scania-Vabis. Leveranserna skedde från 1944 och framåt. Det var en ordinarie 3 tons terränglastbil med 4-hjulsdrift som kläddes på med pansarplåt i olika tjocklekar varierande mellan 8 – 20 mm, det tjockaste i fronten. Utvändigt var de mycket lika, det som gick att skilja åt var att Scanias version var försedd med ett nockspel på vänster sida som gjorde att den gick att bärga framåt eller bakåt, medan Volvo hade på höger sida en fast vinsch som endast medgav bärgning framåt, om inte en annan bil skulle engageras och dra den fastkörda bakåt, som oftast var den aktuella riktningen. Enligt besiktningsingstrumenten, som har kollats på ett antal av resp sort är Volvo 3 cm kortare än Scania!

De olika regementena var utrustade så långt det gick med samma biltyp så att det inte skulle blandas, klokt ur underhållssynpunkt. P 1- P 2 hade Volvo, P 3 -  P 4 var utrustad med Scanias bil. Det innebär att också på I 18 fanns ett antal KP tillhörande P 1 G. Efter 1947 blev också de olika pansarinfanteriregemetena I 1, I 7 och I 15 tilldelat KP-bilen.

I 1 blev av med sina 1957 när P 3 blev I 10 igen.

En Volvobil har för övrigt varit utlånad fr o m april t o m september 1946 till Argentina, men det ledde inte till inköp. Volvo hade tydligen en hel del kontakter där, för arttraktor m/43 halvband blev levererad dit. 

Pansarplåten levererades av Bofors till Volvo och av Avesta till Scania. Den var mycket hård och svetsning av tunn pansarplåt var inte så vanligt på början av 40-talet, så det hände att färdigsvetsade karosser på fabriksgården small till och släppte i svetsfogarna. Det hände också att färdiga bilar sprack i plåten. För att komma förbi detta byggdes stora ugnar där hela karossen värmdes upp och på så sätt togs spänningen bort.

Personalutrymmet var öppet och kunde täckas av en presenning vid dålig väderlek. Därifrån gick att skjuta med handvapen rakt bakåt och åt sidorna genom fyra små luckor, utan att visa sig över kanten. Samma var fallet med dörrarna till förar- och passagerarplatsen. Framför dessa gick dessutom att fälla ner två stora ”ögonlock” om man blev utsatt för beskjutning, nackdelen var att det inte gick att se något framåt överhuvudtaget när dessa var nerfällda. Avsittning av truppen skedde oftast över kanten, men det fanns en bakdörr och två små sidoluckor framför bakhjulen.

Baktill monterades efter några år ett skidställ för att ta med ca 20 par skidor och stavar. När det inte var vinter så packades ofta tältet och diverse annan utrustning där och det gjorde att det var ibland minst sagt begränsade möjligheter att utnyttja skjutluckorna bakåt.

I fronten i intaget för kylluft satt belysningen, två strålkastare som snabbt gick att ställa om till mörkläggning genom att fälla upp en plåt med små uttag och ett blått filter framför strålkastarna via en spak på förarplatsen.

Rundsmörjning var ordnad med centralsmörjning på Scanias bil, dagligen pumpa ett par gånger på en liten pedal så pressades motorolja fram till samtliga smörjställen. Efter några år när slitaget satte in fungerade detta inte fullt så bra, det mest slitna stället där oljan lättast rann ut fick allt och övriga platser inget. Då monterades hela systemet bort och ersattes av vanliga smörjnipplar. Volvo hade endast smörjnipplar hela tiden.

Under beredskapsåren och ytterligare några år körde man med ersättningsbränsle, motyl 85, dvs 85 % sprit och 15 % bensin. Det gick inte att starta på denna blandning, utan i en liten tank om ca 5 liter fanns ren bensin och därifrån pumpades för hand bensin in i insugningsröret för att underlätta starten. På grenröret fanns ett spjäll som skulle ställas om för att värma upp insugningsröret mera än vid körning på ren bensin. Dessutom skulle större munstycken monteras i förgasaren eftersom spritblandningen hade sämre värmevärde.

För varmhållning av motorn vintertid fanns en spritkamin som sattes fast på fronten av bilen. Den förbrukade ett par liter per natt. På en bataljon rörde det sig om åtskilliga hundra liter sprit för detta ändamål, eftersom övriga fordon också värmdes på samma sätt.

Det krävde sin man att köra den i terräng, inget styr- eller bromsservo, osynkroniserad växellåda, dålig sikt och relativt smala högtrycksdäck med tvillingmontage baktill, gjorde att terrängframkomligheten var begränsad till platser med gott underlag. Det fanns också möjlighet att lägga på kedjor på alla hjul och då blev framkomligheten riktigt hyfsad om inte marken var för mjuk.

Eftersom terrängframkomligheten inte var så överdriven med KP-bilen betydde det att när den som bäst behövdes så gick den inte att använda utan truppen anföll på samma sätt som alltid tidigare i historien, till fots med stridsvagnsunderstöd. Det betydde att tempot i anfallet var ganska lågt.

För att förbättra skyddet för bilen infördes på både Volvo och Scania en vattenkyld dubbel lvksp m/36 i mitten på 50-talet och beteckningen blev därefter VKPF resp SKPF. I samband med att lvkspstativ införs ökas tjänstevikt med 500 kg, och lastförmågan minskas med lika mycket

Minst 64 st var överförda till polisen för användning som kuppfordon mellan 1968 och 1980 och hade troligen civil registrering. De var i varje fall inte upptagna i det militära registret under denna tid. De återtogs senare av försvaret 1980 och eftersom deras gamla regnr var upptaget av diverse tillkomna fordon fick de alla ett helt nytt som går mellan 193500 – 193563. Huvuddelen  av dessa byggdes om till D eller E versionerna. Ett litet antal blev inte ombyggda eftersom behovet för modifiering var fyllt utan fick vara kvar i originalskick men med nya registreringen.

Bilarna var överskott på 60-talet och kunde därför skickas ut i FN-tjänst. Scania användes när FN uppdragen kom, först i Kongo och några år senare på Cypern, och blev så populär även bland övriga kontingenter i Kongo att FN köpte 15 st till indiska och irländska bataljonerna. Dessa bilar kvarlämnades i Kongo när FN drog sig ur och användes av de inhemska kongolesiska förbanden något år tills bristen på reservdelar gjorde att de utgick. Någon leverans av delar från Sverige ägde naturligtvis inte rum. Samtliga Volvo kasserades omkring 1970 på grund av bristande tillförlitlighet i bl a koppling och växellåda. Dessa har aldrig skickats ut i FN tjänst.

Efter ett antal lvkspskyttar blivit träffade i midjan så infördes på FN-bilarna ett pansarklätt torn, öppet upptill, runt om skytten. Han bar även skottsäker väst.

På Cypern har den funnits under de flesta år engagemanget där ägde rum. De cypriotiska vägarna på landsbygden var mycket smala och för att spara asfalt hade man bara mitten asfalterad så vid möte var det lite ”chicken run”. Fegast viker först och fick med ena bilsidan, den vänstra köra på det ojämna gruset. När man kom med KP-bilen var det aldrig problem, störst gick först och ville man inte lämna asfalten gick det också bra, lokalbefolkningen hade stor respekt för dessa ”White Elephants”.

KP-bilarna i FN tjänst blev hårt slitna, många med mer än 10.000 mil. Huvuddelen som inte varit ute och luftat på sig utomlands gick i början av -80 genom en stor REMO. För att förbättra trafiksäkerheten fick de bromsservo och ändrad belysning. Bilen modifierades till fyra versioner, varav en, Tgbil m/42 E SKPF, inte ändrade hjulen utan de fick vara original. De tre övriga versionerna försågs med breda lågtrycksdäck För att få samma spårvidd konstruerades särskilda fälgar, som vändes helt om baktill i förhållande till fram. Samtidigt skars även pansaret över hjulen upp för att ge bättre plats åt de bredare däcken. De utrustades med pansartak över personalutrymmet, en stor bakdörr typ pbv 302, de "stridande" med rökkastare och 2 ksp 58 som ytterkulsprutor och möjlighet att skjuta med handvapen från öppningsbara luckor i personalutrymmet. Alla utom E-versionen placerades på Gotland där de fick agera pbv. Även ombyggnaden skedde på Gotland, varvet i Fårösund tillverkade de ändrade plåtarna.

Det största antalet, 173 st, blev pansarskytteversion – Tgbil m/42 D SKPF, 18 st stridsledning – Stabtgb m/42 A  SKP och 24 st blev vårt första pansrade sjuktransportfordon – Sjtgb  9521 A, med plats för 4 bårfall. Bilen användes ännu 2002 av vissa hemvärnsförband på Gotland. Helt fantastiskt att ett fordon konstruerat på tidigt 40-tal ännu är i tjänst och gör bra ifrån sig.

Tgbil m/42 E SKPF,  byggdes i bara 11 ex. Den var placerad på K 1 för kuppförsvar i Stockholm.

Data: