Radiopersonterrängbil 915
Radiopersonterrängbil 915 var en terrängbil som användes av svenska Försvarsmakten. Den gick under smeknamnet "Suggan" från Volvos taximodell PV800, på vilken den militariserade versionen Volvo TP 21 baserades. På P18 kallades den ”Gråsuggan”.
På Volvo hade man fått erfarenheter från TPV:n som var Volvos första lätta terrängpersonbil. Liksom TPV:n hade den blivande 915 tydlig släktskap med Volvos civila taxibilar. Volvo benämnde sin militära nykonstruktion för TP 21.
TP 21:s militära beteckning blev Radiopersonterrängbil (Raptgbil) 915. Den tillverkades 1953-1958 i 720 exemplar för dåvarande Krigsmaktens räkning. Den enda sugga som förolyckats i krigshandlingar sprängdes av en stridsvagnsmina den 4 januari 1957 utanför Port Said i Egypten. Bilen användes av den första svenska FN-bataljonen. Av besättningen på fyra man skadades en allvarligt och två fick lättare skador.
TP 21 utvecklades av terrängbilsexperten Måns Hartelius på Volvo för att användas som stabs- och sambandsfordon med i huvudsak radiomodellerna Ra 121/122 och Ra 422 som sambandsmedel. De sista fordonen fanns kvar i tjänst inom Armén fram till 1980-talet, för att lära nya förare av Stridsvagn 101/102 Centurion att köra med osynkroniserad växellåda.
915 var en radiobil avsedd för två signalister i baksätet. Det fanns dock plats för tre passagerare i baksätet då inte signalisterna var i verksamhet. Tändsystemet var helt avstört med skärmade tändstift, tändkablar och fördelardosa. Två fjädrande antennfästen fanns på taket, antennerna kunde bindas ner till nära horisontalläge. Fordonet var lätt identifierbart.
Man kan reflektera över hur det skulle fungera i krig, en lätt igenkännbar bilmodell med flera antenner som förflyttar sig snabbt mellan olika punkter i terrängen, lastad med överstar och generaler, det skulle ha blivit ett fint mål för fienden…
Tjänstevikten var 2.880 kilo, vilket gjorde fordonet tungt att manövrera.
Den raka 6-cylindriga sidventilmotorn på 3,67 liter indikerade 90 hk. Bilen hade en osynkroniserad 4-fyrväxlad växellåda, samt en tvåväxlad osynkroniserad fördelningslåda, vilket gav 8 växlar framåt och 2 bakåt. Framhjulsdrift kunde kopplas in, och såväl fram- som bakaxel var försedda med differentialspärrar som manövrerades med hjälp av vacuum från motorns insugningssida. Elsystemet var på 12 volt och Boschgeneratorn levererade 600 W redan vid 1400 varv/minut.
