Pltgb 903

Personlastterrängbil 903

 

Den på 50-talet ansvarige för Volvos militärfordonsavdelning, Nils-Magnus Hartelius, beslöt att ta fram ett fordon som en ersättning för bland annat Willys-jeepen.

Det resulterade i personlastterrängbil 903 (Pltgb 903), Valpen, en beteckning använd mellan åren 1963 och 1974 av Försvarsmakten för denna modell av fordon i Volvos L3314-serie. Smeknamnet ”Valpen” lär den ha fått genom att någon liknade fordonets stora hjul med en hundvalp som har alltför stora tassar. Serieproduktionen kom igång 1961 och slutade 1969. Chassit från ”valpen” användes också till Pvpjtgbil (Pansarvärnsterrängbil) 9031, som kom ut på förbanden 1963, samt till radiopersonterrängbilen 9033. Fordon ur denna ”903-familj” inköptes av försvaret i sammanlagt 8 000 exemplar.

Fordonet var ett enkelt och behändigt terrängfordon med hög markfrigång och hade plats för 6 passagerare. Många av delarna kom från Volvos standardkomponenter från denna tid, till exempel motorn, en rak 4 cyl. vätskekyld B18 A på 48 kW (64 hk) som i grunden var densamma som satt i Amazon och i Duett. Elsystemet var på 12 volt.


Siffran noll i beteckningen visar att lastförmågan understiger ett ton. Utan extra bokstav efter siffror indikerar att modellen är i sitt grundutförande och försedd med tak och sidor tillverkade av presenning, spänd över stålbågar. Dörrarna till förarutrymmet är tudelade Valpen blev mycket populär som skogsbrandbil hos räddningstjänsten runt om i landet. Fordonet kunde fås med vinsch och benämndes då 903B. Till den svenska försvarsmakten levererades över 8000 fordon inom fordonsfamiljen. Dessa togs i tjänst åren 1961–1964. År 1974 utgick fordonet ur krigsorganisationen, detta i samband med att det ersattes av Terrängbil 11. På grund av det stora antalet levererade fordon samt mängden av reservdelar, kom det ändå att finnas kvar i Försvarsmakten till slutet av 1990-talet.


Konstruktion

Valpen är framtagen för lättare transporter och god framkomlighet i terräng och snö. Uppbyggnaden är enkel och funktionell. Stålram med tvärbalkar, mitt/frontmonterad fyrcylindrig bensinmotor, 4-växlad synkroniserad växellåda, fördelningslåda med tre lägen plus neutral, stela axlar upphängda i bladfjädrar och ovanpå chassiet en frambyggd bussliknande stålkaross.

 

Motorn är Volvos legendariska B18 i utförande B18 A. Det är en fyrcylindrig vätskekyld förgasarmotor (fallförgasare) med toppventiler och stötstänger. Blocket är i gjutjärn och kolvarna är i lättmetall och försedda med förkromade övre kompressionsringar. Cylindervolymen är på 1,78 liter och under gynnsamma förhållanden levererar maskinen 65 hk (4500 varv/min).

 

Kopplingen är av enskivig torrlamelltyp och kraften från kopplingspedalen överförs via hydraulik till urkopplingsgaffeln. Växellådan är Volvo M 40 (bildar tillsammans med B18 en oslagbar kombination). Ettan ger utväxlingsförhållandet 3,13:1, tvåan 1,99:1, trean 1,36:1 och fyran är direkt, 1:1. Direkt på växellådan sitter fördelningslådan av typen ZF VG 50. Fördelningsväxellådan har tre drivlägen: Bakhjulsdrift hög, fyrhjulsdrift hög och fyrhjulsdrift låg samt ett neutralläge. Högväxeln ger 1,36:1 medan lågväxel ger 3,25:1. Slututväxlingen sker i axlarna och är 5,38:1. Framaxeln är helt och bakaxeln halvt avlastad. Bakaxeldifferentialen innehåller också en automatisk differentialbroms (Power-Lock) med lameller som pressas ihop vid kraftöverföring.

 

Bromssystemet är ett hydrauliskt enkretssystem med trumbromsar. Handbromsen är mekanisk och verkar via en trumma på utgående axel på fördelningslådans bakre gavel. Styrsystemet är enklast möjliga med en snäckväxel (skruv och rulle) och ett antal armar som överför rörelsen till parallellstagen och hjulen. Antal rattvarv mellan ändlägena är ca 4.

 

Valpens ram är helsvetsad med sidobalkar i lådsektion. Fjädringen består av halvelliptiska bladfjädrar, progressiva hjälpfjädrar av hålgummityp och dubbelverkande teleskopstötdämpare. Inredningen är mycket enkel. 

Instrumenteringen kommer från Volvos lastbil Snabbe. Instrumenttavlan framför ratten har två "klockor". Den vänstra är uppdelad i tre fält: Oljetryck, bensin, och temperatur. Den högra är hastighetsmätare. Graderad med STORA siffror upp till 105 km/h. Mellan "klockorna" sitter kontrollampan för blinkers och i hastighetsmätaren kontrollamporna för laddning respektive helljus.

 

Omkopplaren för hel och halvljus sitter på golvet och reglage för ljus, instrumentbelysning och vindrutetorkare ser ut som i en Duett eller Amazon.

 

Mitt på instrumentbrädan sitter reglagen för ventilationssystemet. Valpen har två fläktar. En sitter under vindrutan och förser förare och framsätespassagerare med varmluft till fötter eller ruta. Den andra sitter monterad med ett värmeelement på flaket och ska vintertid ge eventuella passagerare en dräglig temperatur. Bägge fläktarna har två lägen, hel och halvfart. Strömbrytarna längst ut i "klimatanläggningen" styr fläktmotorerna och de två pinnarna i mitten reglerar värme och luftström.

 

Pansarvärnspjästerrängbil (Pvpjtgbil) 9031

Förutom till det yttre är 9031 uppbyggd på samma sätt som pltgbil 903, d.v.s. motor, kraftöverföring, drivlina, styrsystem, bromsar m.m är identiska. I centrum av fordonet fanns en ståltapp på vilken man hängde det 125 kilo tunga eldröret till pjäsen. Lavetten kopplades till dragkroken. Antal passagerare var 3 personer. Gotlands Försvarsmuseums utställda pjäsbil i Fordonshuset är ”kunglig”. En bild visar hur kronprinsen, sedermera kung Carl XVI Gustav, har intagit skyttens plats.

 

Radiopersonterrängbil (raptgbil 9033)

Radiopersonterrängbil 9033 var avsedd för radiokommunikation. De var även försedda med radiomottagare 920 (FM-radio) för mottagning av LUFOR (luftförsvarsorientering). På taket satt en 2,15 m lång stavantenn för radiokommunikation på kortvågsbandet under gång. På fordonets bakgavel fanns två antennfästen med antennanpassningsenheter för radiokommunikation på ultrakortvågsbandet. Via ett anslutningsfack på bakgaveln kunde externa antenner för kortvågs- och ultrakortvågsradio anslutas, samt de senare fjärrmanövreras med hjälp av en 25 m lång förlängningskabel på kabelvinda.

Fordonet är snarlikt 903 och uppbyggd på samma sätt, men har en plåtkaross. Elsystemet är 24 volt, och växelströmsgeneratorn lämnar 850 watt (drygt 30 A). Bilen kan förses med olika kombinationer av radiomateriel. Antal passagerare, max 4. Instrumenteringen är annorlunda än på 903. En mellanvägg med skjutbara luckor är monterad mellan förar- och signalistutrymmet.